Last week

Hej mina fina!
 
Resa nummer ett börjar gå mot sitt slut och vi är nu inne på vår sista vecka här på Nya Zeeland. Ska inte ens ta upp ämnet "tiden" för den har jag ju tjatat så mycket om innan. Man kommer nog aldrig vänja sig vid hur läskigt snabbt den går. De sista dagarna spenderar vi återigen i jobbets(!) tecken. Efter Bottom Bus resan kände vi oss nöjda med det vi ville se och göra och vi insåg då att vi hade mycket mer tid kvar än vi väntat oss. Lite lägligt så där så hittade vi ett hostel som letade efter personer som kunde jobba för gratis boende. Spara in lite pengar inför expensive aussie vore ju inte helt fel så vi nappade direkt och hitchhajkade oss de 17 milen till Noah's Ark i Greymouth. Här på det mysiga djurinspirerade hostelet städjobbar vi tre timmar varje morgon för att få boendet gratis. Resten av dagen är vi ute och går, umgås med våra supergoa staffmembers, går lite till, tittar på film och går ännu mer. Känner att jag har blivit en riktig promenixare på den här resan. Benmusklerna bugar och bockar. Stadens namn, Greymouth, avslöjar i sig att staden är rätt grå. Det finns inte särskilt mycket att göra så en eftermiddag om dagen räcker gott och väl här. Det blir vad man gör det till och eftersom vi är såna finurliga små damer så säger jag så här: Hakuna Matata.

Bottom Bus

Vi har testat på det flesta färdsätt; enkla bussbiljetter, egen bil, hitchhaiking, helikopter... Något vi dock inte provat på var någon av de många äventyrsbussarna som finns här i Nya Zeeland. Så kan det ju inte vara tänkte vi - så vi hoppade på Bottom Bus, den sydligaste rundan som KiwiExperience kör. Det här är vad vi fick vara med om:
 
Första stoppet vad Dunedin. Vi promenerade upp för världens brantaste backe och kom överens om att skräckbacken Storgatan inte är så farlig ändå att öva starta-i-backe på. Det här är ju bara taskigt ju. Strosade runt på stan, shoppade lite (hihi) och jag fick äntligen prova en "sån som de äter i En prinsessas dagbok". Ja, jag ser ju rätt nöjd ut. Det var rätt gott. Fast jag är glad att standarden hemma är korv med bröd och inte fritterad korv på pinne!
 
Bussdag nummer två bestod av en "Full day wildlife tour". Mellan Dunedin och öns södraste stora stad Invercargill hittade busschauffören säkert 20 "fantastiska" stopp att titta på. Allt från fem minuters fotopaus till tjugo minuters regnskogspromenad. Det dumma med bussresor är att jag blir så fruktansvärt trött när det vaggar lite gott sådär. Så jag hörde väl hälften av informationen längs vägen och halvgillade alla täta stopp. Men det jag såg och hörde var dock värt att ta in. 
 
Spanar efter sälar... 
 
... vid Nugget Point.
 
Hälsade på de gigantiska sjölejonen. Förstår nu att deras läte gav dem namnet sjölejon. De ryter precis likadant.  
 
Sista biten gick tillbaka till ursprungspunkten Queenstown efter ett stopp vid Milford Sounds. Denna resa gick med KiwiExperience's Milford Explorer som i huvudsak betydde att vi hoppade på en större buss fullsmockad med resande ungdomar från hela världen - skoj! Milford Sounds ska vara en av Nya Zeelands vackraste platser och var vi vår resas start högt upp på listan. Vackert var det men efter månader som matsnål backpacker vet jag sjuttan om inte lunchbuffén som ingick nästan lockade lika mycket (om inte mer..). Gott vare och båtturen som vi åkte på var fin. Synd å klaga!

Adrenalin i Queenstown

Som rubriken lyder har vi besökt populära Queenstown och fått oss en rejäl adrenlinkick. Sedan resans start har vi haft canyonswing på våra bucketlists. Om bungyjump har vi haft samma tankar: Inte med på våra bucketlists. Något hände när vår vän Annie la upp sin bungyvideo på facebook när hon hoppar i Queenstown och vi blev lite sugna på att kanske skriva till det på listan. Kanske. Sedan dess har vi hållt på och vela, fram och tillbaka, om vi skulle våga eller inte. Canyonswing har vi varit helt eniga om men bungyt har som sagt varit lite ovisst. Så kom vi till Queenstown...
 
På vår camping träffade vi två görgoa göteborgare som bokat tid för bungyjump. Det pirrar till i magen och vi bestämmer oss för att boka åskådarplatser till deras bungy och egna swingtider senare samma dag. Vi åker dit och ser tjejerna hoppa och det ser sjukt häftigt ut! Tyvärr räcker inte mitt mod riktigt till så vi åker vidare till swinget utan eget bungyhopp. Senare, när jag inser vad canyonswing faktiskt är, förstår jag inte hur jag kunde tveka inför bungyt. Herrej-vlar vad sjukt!! KLICKA HÄR så får ni se ett klipp på vad canyonswing är. Som en jättegunga med ett sjukt fritt fall. Anyway. Något hände efter swinget; jag fick lite nytt mod. Därför åkte vi tillbaka till bungyt och detta är vad som hände: 3-2-1-BUNGY!
 
Åh vad glad jag är att jag bestämde mig för att göra det ändå. Var en sån sjuk häftig känsla att bara slänga sig ut helt fritt. What a feeling!!

Livet i Sunny

Välkomna hem till mig! Här i (numera) vita Nissan bor jag med min sambo Sofia. Ett hem på hjul, bokstavligt talat. Tänkte att jag skulle berätta lite om vårt nuvarande boende - så häng med!
 
Här har vi garderoben, full av kläder, campingartiklar och andra viktiga prylar. 
 
Framsätena fungerar fint som frukostställe och sköna fåtöljer vid läsning och chill.
 
Om kvällarna förvandlas stolarna till sängar och hela hemmet blir till ett litet mysigt krypin.
 
Faciliteterna kan variera från dag till dag. Ibland har vi spoltoa och ibland håller vi för näsan och går på bajamajan. På vissa ställen finns det offentliga kallduschar. Man får ju inte vara kräsen! 
 
Vid middagstid lagar vi mat, mer specifikt; ris med pastasås. Stormköket som vi införskaffade har varit guld värt och förser oss med gröt på morgonen och varm kvällsmat. Köpte en 5kg rissäck samma dag som vi hämtade upp bilen, enkelt och gott tänkte vi. Lyxig robinsonmat kanske man också kan kalla det. 
 
Vi äter, sover, reser, skrattar, chillar, pratar, sjunger och lever i vårt lilla mysiga hem. Det fina med ett hem på hjul är att vi kan ta med oss det överallt och det bästa är att vi kan välja vår utsikt varje dag. Så här till exempel:
 

Bland toppar och berg

Hej på er där hemma! En dryg vecka har gått sen vi var på glasiären och vandrade. Färden i vår lilla bil har gått vidare. Det här är lite av vad som har hänt sedan sist:
 
Vi besökte den turkosa glasiärsjön Lake Tekapo. Slogs om fotograferingstillfällena med de hundratals asiaterna med sina tusentals kameror och strosade nästan halvvägs runt sjön i eftermiddagssolen. Dag två vandrade vi upp på Mt John och fick en 360 graders vy över Southern Alpes och sjöarna runt om kring. Luften var kylig samtidigt som den starka solen värmde. Det kändes lite som när vi satt på bergen i Österrike för ett år sedan. Så vi sopp-lunchade på caféet som var beläget på toppen av berget och fick till vår belåtenhet bröd med smör(!!). Oh så gott. 
 
Drog vidare till nästa mysiga fjällby: Mt Cook, eller Aoraki som byn, och berget som är huvudattraktionen, heter på Maori. Började dagen med en kopp varm choklad på fjällcaféet och sedan började vi vår vandring mot berget Mt Cook längs Hooker Valley Track. Rätt fräckt att vandra i tunna kläder och värme när det ligger snö på bergen runt omkring. Lyckades tillslut klura ut vilken av alla toppar som var Mt Cook och framme vid slutdestinationen la vi oss på stenarna och slumrde en runda. Det var en bergsklättrarby full av historier om alla de som bestigit berget och utställningar på utrustningen de använde förr i tiden och den utveckling som den gjort till idag. Spännande!
 
Vi har ätit pizza och druckit öl i Wanaka. Lyckades stöta på fler människor som vi mött tidigare på resan. På samma resturang satt de två första backpackersen som vi mötte här i Nya Zeeland. Once again: Världen är liten.
 
Tog en sväng till Puzzling World - en värld av illusioner. Fick se störtsköna och häftiga illusioner som lurade hjärnan rejält. Förstår inte riktigt hur allt gick ihop sig men jag antar att det är syftet med det hela.. 
 
Vi fortsätter att hela tiden förundras över Nya Zeelands vackra landskap. När vi trodde vi sett alla olika slags miljöer så åker vi till Rob Roys Glacier Walk och får se ett helt nytt landskap - igen. Fin vandring upp mot glaciären och fantastiskt slutmål. Precis som det ska vara!
 
Sammanfattning: Vi fortsätter att leva ut vår dröm på Nya Zeeland. Reser och bor i vår lilla bil och tar oss precis dit vi vill. Njuter av friheten. Försöker att inte sakna er för mycket där hemma trots att det är svårt. Känner att vi är på väg hem då vi snart ska lämna vår älskade ö. Inser sedan att vi har tre månader kvar att resa. Men kapitel Nya Zeeland börjar gå mot sitt slut. Tur att vi har tre kapitel kvar att se fram emot; Australien, Thailand och Komma hem. 

Från sommar till vinter

Helikopterfärd, vandring på isen, kravla genom trånga passager, häftiga vyer. Ice Explorer på Franz Josef Glacier var vad vi pysslade med igår. Helfräckt!