Från sommar till vinter

Helikopterfärd, vandring på isen, kravla genom trånga passager, häftiga vyer. Ice Explorer på Franz Josef Glacier var vad vi pysslade med igår. Helfräckt! 

Abel Tasman Nationalpark

Nya Zeelands minsta nationalpark heter Abel Tasman. En ligger högst upp på Sydön och innehåller en av landets nio Great Walks; Abel Tasman Coastal Track. Just precis där har vi spenderat de senaste fyra dagarna och såhär har det sett ut:
 
Vi tömde väskorna och packade på oss den mat, de campingprylar och kläder vi behövde. Sen hajkade vi framåt längs tracket i två dagar. Som namnet tyder på så går vandringsleden längs med kusten hela vägen, kusten med vita fina stränder som gränsar till ett klarblått vatten. Jag har aldrig sett så klart vatten, helt fantatiskt! Så stor del av dagarna spenderade vi såklart solandes och badandes. 
 
Vem kan motstå tillfället att sola och bada när man får den här chansen?
 
Dag tre var det dags att ändra riktning och färdmedel. Vägen tillbaka gick också längs nationalparkens kust men den här gången var det armarnas tur att jobba genom kajakpaddlande. Första kajakdagen paddlade vi med guide som tog med oss till en sälkoloni och en jättefin strand för lunch. Vi fick också testa på att segla med kajakerna. Det var en ny upplevelse! Sista dagen freedompaddlade vi sista sträckan. Hade turen att redan andra natten stöta på en guidad grupp som paddlade samma sträcka som vi. Guiden som var med dem var den härligaste på länge! Han berättade historier, bjöd på mat, visade oss sina smultronställen och var mer än glad över att team Sweden gladerligen hängde på. 
 
Fyra dagar i Nya Zeelands paradis, två belåtna tjejer. Nu är vi redo att ta oss an väskusten (och alla miljoner sandflugor som vi har hört rysliga rykten om...) Here we go!

Fit for fight


Vi har vilat och ätit leverpastejsmackor - nu är vi redo att ge oss ut på vägarna igen!


Crashed and alive

Det som "händer, men inte sig själv" hände. Man gör inte en U-sväng på en 100-väg, det gör man bara inte. Men det händer tydligen ändå. På grund av det har vi bytt ut vår silverfärgade Nissan mot en vit likadan bil. Vår silvriga är nämligen kvaddad, kraschad, obrukbar. Som tur är så ingår varken jag eller Sofia i den beskrivningen. Vi mår bra. Det är det viktigaste. Det här är vad som har hänt:
 
Vi är på väg mot Abel Tasman. Jag kör på highway 6, en 100-väg som alla andra vägar här, trots att en del vägar helt enkelt är livsfarliga/omöjliga att köra 100 på. Men detta var en stor och bra väg. Efter en stor kurva som inte var särskilt snäv och därför gick att ta i 80-90 ser jag hur en röd bil svänger från höger sida av vägen mot vår sida för att göra en U-sväng. Sofia säger att hon minns mig säga "Vad fan gör han? Han kan inte göra så!" Sen går allt rätt fort. Det är som när någon kör ut lite för långt på ens sida för att kolla läget men upptäcker att det är för tätt och hastigt får bromsa. Skillnaden i det här fallet är att killen inte bromsar, han tittar antagligen inte åt vårt håll alls. Vi smäller med vår höger framsida in i hans vänster framsida eftersom han står på sidan över hela vårt körfält. Allt blir plötsligt vitt och det tjuter i öronen. Skriker på Sofia och frågar om hon är okej. Ser att båda våra airbags har utlösts. Sen tar ilskan och adrenalinet över. Minns att jag hinner tänka att jag kanske inte ska röra mig ifall jag har skadat nacken men just då känner jag mig inte skadad. Så jag trycker upp handen med höger arm som nu i eftertanke borde varit rätt tung då vi ligger snett i diket och dörren är tillbucklad. Skriker på killen av ilska att "Vad fan gör du? Hur fan kan du göra så här? Ring ambulansen eller något!" Känner mig så jävla arg och ser på Sofia att hon är ordentligt chockad. Vi försöker trösta och lugna varandra medan killen fixar hjälp. Allting luktar svavel eller vad det nu kunde vara. Vi får hjälp till ett hus och när jag tittar mig i spegeln ser jag att hela mitt ansikte är alldeles blodigt. Inte konstigt att Sofia blev mer rädd än mig när hon såg allt blod överallt. Som tur är så är det bara näsblod och ingen bruten näsa, spruckna läppar eller utslagna tänder. Då kommer chocken till mig med. Inser att vi haft jävligt tur i oturen. Ingenting brutet, ingenting skadat. Vi har klarat oss med lite skrapsår, blåmärken och en rejäl dos chock. Antagligen hann jag bromsa rätt hårt innan vi krockade, för i den höga hastigheten antar jag att det skulle blivit större skador. Killens mamma kommer och hon tar med oss hem till dem ett tag, ringer samtal till bilbolaget som vi hyr från och fixar. Sen tar hon oss till sjukhuset och vi kollar så att allt är okej, som det som tur är verkar vara. Sen skjutsar hon oss till bilbolaget och eftersom vi är fullförsäkrade så behöver vi inte betala en enda krona för en ny bil. Nu har vi checkat in på ett hostel och skjutit upp vårt besök i Abel Tasman några dagar. Känns som att vi behöver ta igen oss lite. 
 
Jag är sjukt glad för att vi klarade oss så bra som vi gjorde. Det värsta är när man inte kan påverka situationen ett dugg. Det var bara att bromsa och hoppas på det bästa. Allt snack om att VI är en bilfara när vi kör på "fel" sida i ett annat land. Att vi måste vara extra försiktiga för att vi inte är vana. Vi gör alla rätt. Ändå smäller vi.  Vi var på fel plats vid fel tillfälle. Men vi är oskadda och vi mår bra. Tack för det! 
 
Lite märken från airbagen och säkerhetsbältet, en rejäl öm kropp och en rejäl dos chock. Änglavakt!

Happy 21

Vaknade av en skönsjungande kamrat "Ja må hon leva, ja må hon leva". 19 januari - min 21:a födelsedag. Jag har aldrig varit särskilt mycket för att fira födelsedagar. Har väl aldrig varit en sån som gillat uppmärksamheten. Men i år infaller min födelsedag för ovanlighetens skull mitt i sommaren. STORT plus i kanten då det ofta är regn, rusk och blask den 19 januari svensk mark, något jag inte är alldeles för stort fan av. Så det bör ju nästan firas i sig. Enda kravet på dagen var äta färska jordgubbar som i år faktiskt finns på min födelsedag. Bestämde oss för picknick i Picton som var vår destination för dagen. Väl där lyckades vi pricka in stadens årliga marinfestival. Hela parken var full av marknadsstånd, undehållning och glada barn. Kändes som ett stort barnkalas. Vad passande. Är helnöjd med min första sommarfödelsedag! 
 
Sofia som pushat på att "vi måste fira lite i alla fall". 
 
Kycklingsallad - somrigt va!
 
Tårta och allt! 

Kaikoura - the city of seafood

Vi är över på Sydön som tidigare nämt. Plockade upp vår hyrbil, vårt nya hem, i Picton så nu är vi on the road igen. Måste säga att det är hur gott som helst att köra bil igen. Vårt första stopp blev Kaikoura på östra sidan. Där spenderade vi en heldag full av havets skönhet och allt dess innehåll. Staden är känd för dess skaldjursmat, valskådning och annat havsliv så vi hakade på. Vi besökte Seal Colony och såg sälarna sola sig på klipporna, vi gick Coastal Track runt hela udden och vi åt skaldjur. Lyckades beställa in en fantastisk rätt och för att bocka av en punkt på listan käkade vi också Crayfish i bröd från ett världsberömt gatukök. Vi skippade valskådningen, främst på grund av vädret som var lite ruffigt. Tur var kanske det, blev alldeles skakig i benen bara jag såg valskelettet på Te Papa museumet i Wellington. 
 

Fina fisken

Min andra halva och jag, superteamet, "The twins from Sweden". Tillsammans har vi gjort fantastika Nordön på absolut bästa sätt. Upplevt en massa fina platser, lärt oss nya saker, växt som personer och skaffat oss minnen för livet. Man blir som man umgås är något vi brukar nämna ganska ofta när det tydligt märks hur vi går i varandras fotspår, tänker samma tanke och inspirerar varandra. För att ta ett konkret exempel: klär oss likadant, haha. Vi gillar't! Vi fortsätter på samma spår och tar oss över till Sydön för fler härliga äventyr. Så som de tyska backpackarna skulle säga: Nordön - Auf Wiedersehn! På återseende.

Ps...

Fick omdesigna mina höga converse lite till en kortare modell. Ni som har öga för detaljer kanske ser varför. Men mer om det senare... spännande va!

Windy Wellington

Efter att ha avklarat två av Nya Zeelands "Great Walks" (se bilder ovan och klicka på dem för mer utförlig info av min kära kumpan, jag skriver egna inlägg...snart...sen...) har vi hamnat i huvudstaden. Det ryktades om att staden skulle vara blåsig och väldigt mysig. Båda påståendena visade sig vara sanna. Här storstadslever vi genom att strosa på stan, äta caféluncher och shoppa. Rätt fint om ni frågar mig. Dessutom har vi sprungit på flertalet personer som vi mött under vår resa här i Nya Zeeland, helt oväntat. Staden är sista stoppet på Norön, för snart åker vi över till Sydön. Spännande!
 
Sofia med godbitar från favoritcafét Brooklyn Bagles.
 
Fullt av "The Hobbit" överallt. Såg faktiskt filmen på bio ikväll, någon månad efter alla andra.. riktigt bra!!
 
Tyvärr har det varit riktigt skitväder, regnigt och dant under våra dagar här så jag har inte så många bilder att bjuda på. Skyller på det i alla fall, man kan ju inte ta bilder inomhus liksom ;) 

Skydive

15 000 feet, 1 minuts fritt fall, 200 km/h.
En kommentar om det: WOW.

Rhythm and Vines New Year Festival 2012

Hallå där. Gott nytt år på er! Sorry för sämre uppdatering, den senaste veckan har jag haft fullt upp. Fullt upp med livet. Fantastiska liv. Tog avsked av Napier och åkte österut till Gisborne den 27e. Checkade in på BW Campground den 28e efter en spontan och rolig coachsurfingkväll. Slog upp vårt lilla tält, blåste upp madrasserna och tog första ölen tillsammans med en burk bönor. Blev inbjudna av våra grannar till deras partycamp och när jag återigen förklarade att nej, Malin är ju inget internationellt namn, vi är från Sverige, så visade det sig att vi inte var ensama om det. Jesper, uppvuxen i Sverige - bosatt i Nya Zeeland, kom snart och sa "Jag är också från Sverige". Världen är liten! Vi klickade snabbt med de sjukt härliga killarna och tjejerna och de små tvivlen om att vi kanske placerat vårt tält fel var som bortblåsta. Vi kunde inte valt en bättre plats. Jag vet inte riktigt hur jag ska besrkiva de följande dagarna, det finns alldeles för mycket att berätta. Ni vet den där känslan man har när man säger "Det här kommer jag att leva på länge"? Precis så känns det. Men jag ska göra ett försök att berätta lite.
 
Vi hade BW Campground biljetter alla dagarna och R&V biljett på nyårsafton. Campingen och festivalen låg 15 min buss från varandra. Campingen låg längs med stranden och havet, ett perfekt ställe för festival. Vi hade fint väder alla dagarna så när värmen i tältet väckte oss vid 7-tiden så la vi oss på madrasserna i solen eller gick ner till stranden och badade. Festivaldagar är inte att klaga på alls, våra dagar var hur goa som helst. Vi hängde i stan, chillade i skuggan utanför donken med en wrap, spelade tv-spel i promotälten, såg världsrekordet i antal nakenbadare slås, hängde med våra fantastiska vänner, drack massa öl (snart har jag nog lärt mig helt) och njöt av känslan att vi hamnat rätt. På nyårsafton var vi grymt exhalterade inför R&V. R&V står för Rhythm and Vines, och varför då? Jo, för festivalen låg på en vingård! Hur nice som helst! Mellan de höga bergen, bland vinrankorna hade de byggt upp scener och allt annat som hör en festival till. De som bodde på on-site-campingen bodde i stora indiantält mellan vinrankorna. Minuterna innan 12-slaget så klättrade vi upp på en kulle, satte oss i gräset med det dansande folkhavet under oss och räknade ner till det nya året. Efteråt bjöds det på en grym fyrverkerishow och lyste upp hela himlen över bergen. Det var en helt fantastisk nyårsafton, en helt fantastiskt bra festival. Är mycket mycket nöjd och glad över vårt besök i Gisborne.

God solig jul

 

Julstök

Idag har vi julstökat lite på hostelet. Vi har rullat bollar och bullar i massor. Bollar av choklad och bullar av kött. Det är ingen riktig jul utan köttbullar. En jul utan kyla och mörker känns inte helt rätt men nu när vi har laddat upp med våra svenska specialiteter så kanske det kommer kännas lite mer juligt imorgon i alla fall. Julafton på stranden... väldigt annorlunda! 

No more work

Tacka vet jag jobb men åh vad skönt att den fasen är över! Igår jobbade vi vårt sista pass på fruktgården och vårt sista pass i baren. 14,5 timmar totalt, vi kommer ju inte jobba mer nu så varför inte slå till rejält? Dagen till ära firade vår resa 100 dagar. Ett hundra dagar ute på resande fot. Jag har sagt det tusen gånger förut och jag säger det igen: Tiden går fort när man har roligt. Och roligt har vi. Roligt har vi haft. Mer roligt ska vi ha. Min kompis och jag. Fy fan vad bra! 
 
Räkna-ner-appen visar 5 dagar kvar i Napier innan vi fortsätter till ny destination. I can't wait!
 

Med en jordgubbe i mun

Näst sista jobbveckan avklarad. Veckand enda lediga dag spenderade vi på den svarta stranden vid havet, ett stenkst från hostelet. Sovmorgon var planerad och efterlängtad men när jag hade legat och vridit mig ett tag och var för trött för att gå upp men för pigg för att somna om frågade jag Sofia om tiden. Kvart över sju fick jag till svar. Antar att om man går upp 05.20 i vanliga fall så är 07.15 en helt okej sovmorgon. Eller? Med oss till stranden hade vi jordgubbar. Eller jag hade jordgubbar. Sofia den token äter ju inte jordgubbar. Jag har ett litet hemligt uppdrag att lära henne äta världens godaste bär och igår lyckades jag (eller kanske ska ge all creds till Joe) få i henne ett utan protest och med gott gensvar till och med(!). Dock var det sprit i... så det kanske inte räknas. Äh, man måste ju börja någonstans. Ikväll ska vi bänka oss framför datorn och titta på julkalendern. Vi har 11 avsnitt att ta igen. Spänannde!
 
16 december 2012 - strandhäng med sol och jordgubbe i mun. En annorlunda decemberdag må jag säga!

Lunchmackan

"LUNCHTIME" - ett av de bättre orden under dagen. Vår lagom goda trippelmacka; ett lager ost och ett lager med skinka och grönsak har fått bli vår standard. Förra veckan trädde pannkakskungen fram inom Sofia och försåg oss med en varierad lunch för två dagar. Det var gott. Imorgon blir det trippelmacka igen. Jag klagar inte. Morgondagens 30 minutare med den ser jag redan fram emot!

Our home our place

Nu har vi varit i Napier i nästan tre veckor. Den lite större staden (för att vara en Nya Zeeländsk stad) har blivit vårt hem och ska förbli så i ytterligare en månads tid. Det är ingen höjdarstad om man söker efter påhitt och äventyr men det är inte det vi är här för. Fokusen är inställd på jobb och då är Napier helt perfekt. För att tjäna så mycket kosing som möjligt har vi skaffat oss två jobb. På köpet fick vi en liten ny familj av ena jobbet och massor av frisk luft av det andra. Vår månad framöver kommer bestå av rutiner och tidiga morgonar men också nya erfarenheter och en hel del skratt. En vanlig dag i Napier ser ut ungefär så här...
 
Klockan 05:20 ringer klockan och vi masar oss upp i mörkret för en stadig frukost bestående av havregrynsgröt. Fast för tillfället har vi lyxat till det med müsli och mjölk, tänk att något kan smaka ännu godare än vanligt när man inte ätit det på ett tag.
 
En timme senare åker vi i vår lilla blåbärsbil till en fruktgård 30 minuter från Napier. Tre av fem personer har körkort i vår bil och två av fem har hittills kört. Sedan förra veckan kan jag räkna in mig i båda grupperna. Kändes helt sjukt att köra på "fel" sida vägen! Men - bock på listan!
 
Det vi jobbar med på fruktgården kallas för "fruit thinning" och det innebär att vi knipsar av små och dåliga, i det här fallet, päron för att de bättre ska kunna växa och bli fina. Ett väldigt enformigt jobb men pluggar man bara i hörlurarna och låter bli att kolla på klockan hela tiden så går det rätt fort. Händerna blir rätt slitna men friskluften gör ju susen!
 
Efter 8 timmars jobb gasar vi hemåt igen. När vi kommit tillbaka kan det hända att vi sätter oss i parken och gratissurfar lite på det fria wifiet.
 
Eller går till donken och äter glass (McFlurry med extra ALLT) fastän vi egentligen "bara" skulle surfa på deras fria wifi.

Det händer rätt dagligen att vi går till Pack n' Save och sucktar efter alla deras godsaker. Har hamnat i ett sockersug och landets stora utbud av annorlunda och helt fantastiskt goda kakor gör det inte lättare att motstå frestelsen.
 
Om det är torsdag, helg eller annan folkrik dag så drar vi efter lite kvällsmat till jobb nummer två. Här på hörnet bakom Clive Square ligger Dram and Cock Whiskey Bar som blivit lite av vårt andra hem. På torsdagar är cricketlaget stammisar och vissa helger annordnas det temakvällar. Då står vi bakom baren och häller upp öl. Första gången vi träffade Joe, barägaren, så beskrev han hur det var att jobba på en bar med orden "Varje dag är en fest". Nu kan jag inte mer än att hålla med. Vi får betalt för att prata med trevliga människor, lyssna på bra musik och dricka sprit (ja, det händer rätt ofta att vi får oss ett smakprov eller två). Vilket jobb va!
 
Om vi inte står i baren på kvällen så somnar vi redan 21.30. Annars ramlar vi i säng direkt när vi kommer hem till vårt femmannarum på Wallys Backpackers. Dagen efter börjar vi om på nytt. Dagarna rullar på, pengar rullar in, helt enligt våra planer för den här delen av vår resa. Känns bra!

a WORKING holiday

 
Daytime
 
Nighttime

En stund under palmerna

 
Halli Hallå!
 
Här sitter jag i parken bland palmerna under klarblå himmel och väntar på att nästa jobbpass ska dra igång. Det är beachparty på Dram and Cock och vi står bakom baren. Igår jobbade vi som bartenders på ett Latino Dance Party. Dansintresserade locals var inbjudna till workshop i salsa och tango som hölls av ett par riktiga duktiga dansare. Efteråt dansades och dracks det hela natten lång. Dj'n bjöd på allt från argentinsk tangomusik och spanska salsalåtar till indiska partyhits. Dresscoden var uppklätt för dans så vi hade röda klänningar och högklackat kvällen till ära. Dock låg mina skor under bardisken mestadels av tiden, mina fötter tackar mig för det. De gånger de var på var när det var dansdags. Förra lördagen var det jag och shotsen, inte så bra. Denna lördagen var det jag och dansen, mycket bra. Dansade tango, salsa, cha cha cha och indien style. Några danser med tangoinstruktören, någon med en överlycklig gubbe, en sväng om med en nyfunnen vän och en drös av gånger med chefen. Vissa bättre upplevelser än andra men oj vad kul det va! Har aldrig varit så mycket för pardans men när vår barchef en kväll bjöd in oss att delta i hans tangolektioner så fick jag upp ögonen för det. Skitkul!
 
Allt kan hända, varje dag är ett nytt oskrivet äventyr.

Pengar rullar in som de ska

Ny stad, nytt boende, nytt jobb! Anlände till Napier i onsdags och dagen efter tog vi med oss våra CV'n och gick ut på jobbjakt. Tanken var att besöka alla caféer och restauranger som vi kom över och visa framfötterna. 'Tredje gången gillt' visade sig stämma och jag fick napp. Senare, på kvällen samma dag, ställde vi oss bakom bardisken på Dram and Cock Whiskey Bar för att lära oss hälla upp öl. Vissa stunder kände vi oss som förvirrade höns med alla nya ölsorter och tekniker men då baren kunde vara öppen två timmar längre än vad den brukar få vara på torsdagar kände vi att vi måste lyckats med något. I lördags tjänade vi våra första nya zeeländska pengar då vi jobbade vårt första riktiga pass. Kändes riktigt gött. Att jobba som bartender visade sig vara ett riktigt kalasjobb. På flera olika vis. Chefen verkar vara nöjd i alla fall för vi har fått fler tider denna veckan. Nu ska pengarna rulla in!

Bjuder på en bild som får spegla vår vardag. Jobba och äta kakor, det är så vår Napiertid kommer se ut om jag får gissa. Inte helt fel!

Tidigare inlägg Nyare inlägg